Cantillon-effekten är ett av de absolut viktigaste ekonomiska begreppen (kanske det allra viktigaste) som existerar.
Richard Cantillon (1680–1735) var en fransk ekonom. Han konstaterade att när nya pengar skapas i en ekonomi, har det en stor betydelse vem som kontrollerar de nya pengarna, och vem som först får tillgång till dem.
Inflation är när nya pengar skapas. Tillförsel av nya pengar ger högre priser i hela ekonomin. Större mängd pengar jagar oförändrad mängd varor. Det faktum att priserna stiger är uppenbart negativt för konsumenten, men ökningen av mängden pengar i sig har också andra betydligt värre konsekvenser.
Låt oss göra följande helt orealistiska antagande: Antag att alla de nya pengar som skapas av staten och bankerna, vid ett givet tillfälle, skulle fördelas exakt jämnt mellan samtliga aktörer i samhället. Antag vidare att mängden pengar dubblades. Då skulle varje person, från den ena dagen till den andra, ha den dubbla mängden pengar. Skulle vi alla ha blivit dubbelt så rika?
Svaret är nej. Vad som händer är att när dessa pengar spenderas, blir följden att priserna grovt räknat dubblas. Det är inte priserna på varor som har stigit, det är priset på pengar som har sjunkit. Pengarnas köpkraft har halverats. Vad som gör oss rikare som samhälle, är ett överflöd av varor och tjänster. Inte ett överflöd av bytesmedlet pengar. Att öka mängden pengar trollar inte fram nya resurser. Ingen har blivit rikare.
Det konstgjorda exemplet ovan visar att om de nya pengarna fördelas helt jämnt blir effekten ingen alls. I realiteten fördelas nyproducerade pengar dock mycket ojämnt bland samhällets aktörer.
När nya pengar, helt lagligt, produceras händer samma sak som när en falskmyntare trycker pengar. Falskmyntaren som först har de nya pengarna i sin hand köper varor. Dessa varor stiger i pris. Den som säljer varorna till falskmyntaren är också vinnare i sammanhanget. Efter hand som pengarna sprider sig ut i ekonomin fortplantar sig prisökningarna vidare. Problemet är att de som befinner sig senare i kedjan är förlorarna. De har själva inte sett till några nya pengar, den enda effekten för dem är att priserna har stigit. Det vill säga: Deras befintliga pengars köpkraft har sjunkit.
Falskmyntarna är uppenbarligen vinnarna, men vad som är helt centralt är att den vinst de gör, sker på bekostnad av alla dem som får pengarna senare. I princip sker det en stöld från den som tar del av de nya pengarna senare.
Staten: Vår egen falskmyntare
Jag vet, staten är formellt sett inte en falskmyntare. Staten beter sig visserligen precis som en sådan, men eftersom den själv har bestämt att det är lagligt när just staten trycker obegränsade mängder pengar efter behag, så är staten tekniskt sett inte en falskmyntare.
Staten, som har monopol på att öka penningmängden, befinner sig i exakt samma situation som falskmyntaren. När staten via Riksbanken och banksystemet skapar mer pengar, stiger alltså inte bara den allmänna prisnivån, det sker också en omfördelande effekt. Här liksom vid andra omfördelningar uppstår vinnare och förlorare på omfördelningen. Vinnarna är i detta fall de som har mest, och förlorarna är de som har minst.
Den största vinnaren är staten själv som får de nyproducerade pengarna först av alla. Övriga vinnare är välbärgade personer, storföretag. De som har möjlighet att få nya pengar via billiga lån. En möjlighet som de flesta personer i samhället inte har. Finanssektorn som helhet är kanske den största vinnaren av alla. Sektorns läge är till och med bättre än om den bara vore nära penningproduktionen. Finanssektorn är till viss del penningproduktionen.
Vinnare är också privatpersoner och företag som har tillgångar i form av aktier och/eller fastigheter. Sedan en lång tid tillbaka har nytryckta pengar funnit sin väg in i dessa två tillgångsslag. De som innehar dessa tillgångar ökar sitt välstånd medan de som inte har dem inte har samma fördel.
Cantillion effekten, ett praktiskt exempel
Antag att en person från den priviligierade eliten har tillförts nytryckta pengar. Vi kan ge honom den fingerade yrkestiteln Bonker. Har Bonkern blivit mer förmögen? Tveklöst. Har det skapats mer varor i samhället? Nej. Men vår Bonker har tillförts pengar som andra inte har fått, och därför har han nu möjlighet att köpa varor han annars inte hade kunnat införskaffa. Eftersom det inte har skapats mer varor, måste Bonkerns köp av varor ske till priset av att någon annan inte kan det. Det är ett nollsummespel.
Antag nu att en person som inte har fått tillgång till nya pengar skall köpa ett hus. Han är förtjust i huset men kan betala högst 1 000 000. Nu dyker Bonkern upp i budgivningen. Han har egentligen inget större behov av ett hus utöver det/de han redan har, men han har nu fått extra pengar att spendera. Han bjuder 2 000 000 och får köpa huset. Det är ett pris han inte hade kunnat betala om han inte, via penningkranen, fått tillskott av pengar.
Vinnare och förlorare
Vem är förloraren? Den vanlige medborgaren som inte kunde köpa huset.
Vinnaren är den köpande Bonkern. Effekten är densamma som om staten avsiktligt hade gripit in och dirigerat om huset från den vanliga medborgaren till den välbärgade Bonkern.
En annan vinnare är den person som sålde huset. Hon fick bättre betalt än hon skulle ha haft. Hon är en tidig mottagare av de nytryckta pengarna. Hon har nu möjlighet att själv köpa varor innan prisökningarna slår igenom i resten av ekonomin.
Förlorare är exempelvis även de som får lön (säljer sin arbetskraft). Lönen stiger (i viss mån), men bara efter det att exempelvis matvaror har stigit än mer i pris.
Sparare tillhör också förlorarna. Den som hade 100 kronor sparat, har fortfarande 100 kronor sparat, men ökningen av penningmängden har gjort att de 100 kronor nu räcker till mindre.
Eftersom penningmängden de sista 50 åren konstant har ökat, har en överföring av välstånd, kontinuerligt skett från de som har mindre till de som har mer. Denna process i detta djupt orättfärdiga system, pågår oavbrutet. Dygnet runt, året runt.
Fortsätter i Cantillon-effekten del 2
Lämna ett svar