The Red Pill

Med jämna mellanrum uppstår en samhällsdebatt där politiker har synpunkter på storbankernas vinster. De är för stora. Det är övervinster.

Vanligtvis inträffar detta under perioder då ekonomin i allmänhet har försämrats och medborgarna har fått det sämre rent privatekonomiskt. Som nu när det ekonomiska läget är tufft. Bland annat beroende på de kraftigt stigande räntorna och inflationen, när ränteutvecklingen har höjt räntekostnaden för konsumenterna, samtidigt som bankernas räntemarginaler förbättras.

Så ja, nu är det dags igen. Både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har (för vilken gång i ordningen är oklart) kritiserat bankerna för deras ”övervinster”. Även regeringen instämmer till viss del i kritiken. Finansminister Elisabeth Svantesson vill inte ha en tillfällig bankskatt, men hon tycker att bankerna måste förstå att deras vinstlyft ”sticker i ögonen”.

De politiker som först initierar kritiken är vanligtvis (men inte alltid) från vänster. Argumentationen är välkänd: Det går alldeles för bra för bankerna, och eftersom detta sker samtidigt som ”vanligt folk” har fått en försämrad ekonomisk situation, betecknas det som orättvist. Åtgärden som skall råda bot på detta är oftast en bankskatt.

Politiker tenderar att gärna framföra den här typen av kritik. Bankerna har lågt förtroende, jämfört med andra sektorer i samhället. Det är tacksamt ur väljarsynpunkt att kritisera bankernas vinster, och ställa det mot andra behövande grupper i samhället.

Ytterligare argument som framförs är att konkurrensen ifrågasätts. Finansminister Elisabeth Svantesson säger: ”Det är inte rocket science att se att konkurrensen i banksektorn inte är optimal när man (bankerna) gör den här typen av vinster när hushållen har det tufft”. Bankerna i sin tur bemöter i stort sett alltid kritiken på samma sätt. De har inga övervinster. Det är viktigt för samhället att bankerna är lönsamma, och därmed stabila. Detta att konkurrensen ifrågasätts har bankerna ingen förståelse för, de menar att konkurrensen inom sektorn är stenhård.  

Nu senast är det SEB:s finansdirektör Masih Yazdi (SvD 2023-12-17) som får föra bankernas talan. Bortsett från att han verkar känna sig ovanligt orättvist behandlad, så kommenterar han det låga förtroendet från bankerna: ”Om man inte har det förtroende man bör ha, så är det inte bra”. Det är onekligen svårt att opponera sig mot just det yttrandet, men varför har då bankerna ett lågt förtroende hos allmänheten?  

Yazdis egen förklaring är att bankerna är missförstådda. Han tror dock att just det låga förtroendet hos allmänheten är anledningen till politikernas återkommande försök att lägga skatter och avgifter på bankerna. Det skulle i så fall inte ha så mycket att göra med övervinster i sig, utan snarare med att bankerna är legitima mål. Yazdi hävdar också att ”Vi har inget intresse av att här och nu maximera någon vinst”. Verkligen!?  

Turordningen i denna återkommande samhällsdebatt ser alltså ut så här:

1 Politiker kritiserar storbankerna för att deras vinster är för höga.
2 Storbankerna förnekar detta.
3 Politikerna upprepar det de har sagt vid punkten 1. Hotar med att beskatta bankerna.
4 Läget förblir exakt som det är inför punkten 1. Dvs inget händer.

Vad ligger då bakom den här charaden? Först kan man konstatera att när politikerna inte bara kritiserar bankernas övervinster, utan också ifrågasätter konkurrensen, så har de helt rätt. Det paradoxala är att banksektorn är en av politiker skapad oligopolmarknad där de fyra storbankerna tillåts vara de dominerande aktörerna. På denna typ av marknader blir konkurrensen svag. Politikerna kritiserar alltså något de själva är ansvariga för. Oligopolmarknader är aldrig bra, men i fallet med bankerna är det än värre, eftersom staten dessutom garanterar att bankerna aldrig kan gå i konkurs.

Just bristen på fri konkurrens förklarar varför reportaget med finansdirektören från SEB är fyllt med märkliga yttranden. Exempelvis är ”övervinster” ett uttryck som tyder på en marknad som är manipulerad av politiska åtgärder. På en fri marknad gör företag de vinster som konkurrensen tillåter. Det kan jämföras med företag i andra branscher – när blev exempelvis Sandvik senast anklagade för att göra ”övervinster”.   

Att konkurrensen i banksektorn ifrågasätts är inget nytt, till och med finansministern Elisabeth Svantesson konstaterar att ”konkurrensen i banksektorn inte är optimal”. Varför gör då inte staten/politikerna någonting åt problemet?

Svaret är att ingendera av de två parterna har någon som helst önskan att ändra det rådande systemet.  

En svag konkurrenssituation i banksektorn, med allt vad det innebär, är inte något naturligt tillstånd. Det är en konsekvens av den Fiatvaluta som den svenska kronan är. Staten kan genom sitt monopol helt godtyckligt producera mer pengar. Denna penningproduktion sker till största delen genom bankerna, via deras låneverksamhet. Bankerna innehar som bekant inte de pengar de lånar ut, utan skapar helt enkelt nya. Staten behöver (än så länge) bankerna.

För syns skull, och för att skapa politiska poänger, uppvisar politiker en spelad upprördhet över bankernas vinster. Väl medvetna om att det är ett system de själva har skapat, och inte har någon avsikt att förändra. Särskilt politiker inom vänsterblocket är inte främst bekymrade för höga bankvinster, snarare för att vinsterna hamnar hos bankernas aktieägare och inte hos politikerna själva. Därför ser man en bankskatt som en lösning av problemet.   

Från bankerna sida finns det, helt naturligt, inte heller någon önskan om förändring. De har en utomordentligt bra sits. Eftersom de inte bara skyddas av staten (skattebetalarna), utan dessutom på grund av sin centrala roll i tryckandet av nya pengar drar stor nytta av Cantillon-effekten.

I charaden ”Kritik mot bankernas övervinster” har, även denna gång, både banker och politiker agerat precis som de brukar göra. Och precis som vanligt kommer debatten inte att leda till någon förändring. Förtroendet för banker kommer inte att öka, men det har inte heller någon större betydelse för företag som verkar i en bransch där oligopol råder.   

Bankernas förutsättningar, agerande, lönsamhet etc, är bara ännu ett exempel på hur en manipulerad Fiatvaluta gynnar staten och speciellt utvalda aktörer på medborgarnas bekostnad. Det är extremt osannolikt att det nuvarande ekonomiska systemet kan reformeras inifrån, eftersom både politiker och banker saknar incitament att ändra på det. Så länge vi medborgare inte inser att en överväldigande majoritet av oss är eviga förlorare i ett system där staten har monopol över penningproduktionen, kommer någon förändring aldrig att ske.