Vi konstaterade i det förra inlägget att bankerna bryter mot överenskommelsen som ingås när en insättare deponerar sina pengar hos banken. Insättarna skall under alla omständigheter när som helst kunna ta ut sina pengar, men det går inte eftersom banken i sin tur har lånat ut pengarna. Hur kan banken låna ut pengar den inte har? Insättarens pengar finns ju kvar som en skuld hos banken?
För att förstå hur det fungerar i praktiken återvänder vi till exemplet i Fractional Banking 1.
Efter det att en insättning är genomförd ser bankens balansräkning ut så här:
| Treborgs Bank | |
| Tillgångar | Skulder |
| Reserver 100 | Insatta Medel 100 |
| Totalt 100 | Totalt 100 |
Insatta Medel = 100 Banken behåller 100 i reserver.
Om banken vill låna ut pengar måste reserverna minska.
I exemplet antar vi att banken på grund av lagstiftning, eller
andra restriktioner, inte kan låna ut hela det insatta beloppet.
De måste behålla en liten del i reserv. I exemplet är
reservkravet 10. Dvs banken kan låna ut 90.
Efter att 90 har lånats ut ser balansräkningen ut så här
| Treborgs Bank | |
| Tillgångar | Skulder |
| Reserver 10 | Insatta Medel 100 |
| Lån 90 | |
| Totalt 100 | Totalt 100 |
Vi avvaktar något med svaret på frågan varifrån bankens pengar kommer, men ett viktigt konstaterande är att banken, i och med utlåningen, har ökat mängden pengar i samhället.
Ökningen har skett enligt följande:
Den ursprungliga insättningen på 100 finns kvar,
dessutom har det tillkommit 90.
Penningmängden var före lånet = 100 (Insatta Medel)
Total penningmängd = 100
Efter lånet är penningmängden = 190 (Insatta Medel 100) + (Lån 90)
Notera, den som har lånat 90 av banken har nu 90 att spendera, men den personen har också en skuld till banken på 90. Det har alltså inte skapats något nytt finansiellt välstånd.
Vad händer då i nästa steg? Den person som har lånat 90 konsumerar hela eller delar av beloppet. Den del som inte konsumeras sätts in på en bank. De pengar som konsumeras hamnar i sin tur hos någon annan, som i sin tur konsumerar en del och sätter in kvarvarande belopp på banken. Slutsatsen är att förr eller senare har hela lånet på 90 satts in på ett bankkonto. Om vi för enkelhetens skull antar att hela lånet har satts in i en bank, ser den bankens balansräkning ut så här.
| 1:a Sverigebanken | |
| Tillgångar | Skulder |
| Reserver 90 | Insatta Medel 90 |
| Totalt 90 | Totalt 90 |
1:a Sverigebanken gör nu samma sak som Treborgs Bank. Behåller 10 % i reserver och lånar ut resten. Reserver = 9 Lån = 81
Vad händer med penningmängden? Den ökar.
Total penningmängd efter lånet = 100 +90 +81 = 271
Det nya lånet på 81 förflyttar sig nu vidare ut i banksystemet.
| 1:a Sverigebanken | |
| Tillgångar | Skulder |
| Reserver 9 | Insatta Medel 90 |
| Lån 81 | |
| Totalt 90 | Totalt 90 |
De ursprungliga insatta 100 genererar i teorin slutligen 900 nya pengar.
Denna effekt kallas the Money multiplier effect. I praktiken är inte effekten så stor som i vårt exempel. Men det viktiga är att konstatera att det finns en multiplikatoreffekt. I större eller mindre utsträckning medför insättningar, i förlängningen via bankutlåning, ökningar av penningmängden.
Men varifrån kommer då alla dessa nya pengar, som utlåningen har genererat?
Svaret är att de pengar som banken lånar ut, har banken skapat själv. Pengarna existerar inte innan lånet har genomförts. De kommer bokstavligt talat ur tomma intet. Banken har skapat dem med en knapptryckning.
Det kan onekligen framstå en smula egendomligt att banken för att låna ut pengar den inte har, får/kan själv skapa dessa. Banken behöver således inte, som all annan affärsverksamhet, förvärva pengar genom att skapa och sälja tjänster. De ”trycker” helt enkelt pengarna själv. Om du eller jag gör det kallas det falskmynteri, vilket är ett allvarligt brott och resulterar i fängelse. Men bortsett från den etiska aspekten i bankens agerande, är det en nackdel att det skapas mer pengar i samhället? Är det negativt att ett tillflöde av nya pengar skapas, utan att några som helst resurser tillförs?
För att svara på dessa två frågor, måste man förstå pengars speciella karaktär. Pengar är en vara som alla andra. Men en avgörande skillnad är att för andra varor gäller att ju större utbud desto bättre för konsumenterna. Ju större utbud av en vara, desto lägre pris. Detta gäller inte pengar. Pengar är en vara som används som bytesmedel. När en viss vara har etablerats som pengar, behöver inte mängden ökas. Det tillför ingenting. Tvärtom, gör ett ökat antal kronor att effektiviteten späs ut, att köpkraften sjunker för varje enskild krona.
Som exempel antar vi att penningmängden fördubblas. Vi antar också att denna ökning fördelas exakt jämnt över samtliga medborgare i samhället. Effekten blir då att när medborgarna efter hand konsumerar ökningen, fördubblas också prisnivån i samhället. Således ingen ökning av välståndet. Den enda effekten är att pengarnas köpkraft halveras, och priserna fördubblas.
Dock är antagandet att alla tar del exakt samtidigt av den ökade penningmängden helt orealistisk. I praktiken är en ökning av penningmängden (inflationen) mycket ojämnt fördelad. De aktörer i samhället som först får ta del av ökningen är de stora vinnarna. De som får de nya pengarna först konsumerar dessa, varpå priserna stiger.
När priserna stiger på grund av den ökade penningmängden, drabbar det dem som ännu inte fått ta del av de nya pengarna. Priserna på de varor som de köper har stigit, men de har fortfarande samma mängd pengar som innan ökningen. De tidiga mottagarna av de nya pengarna gynnas på bekostnad av de som befinner sig senare i kedjan. Den största orättvisan drabbar dem med fasta inkomster, exempelvis pensioner. De inkomsterna justeras i liten utsträckning för inflationen. De får således i princip aldrig ta del av de nya pengarna.
Att öka penningmängden skapar alltså inflation, vilket medför stora problem för samhället. Något som begränsar möjligheten för staten att öka penningmängden är kostnaden för att tillverka ytterligare kvantiteter av den befintliga valutan. Om det är svårt/dyrt/resurskrävande att producera mer pengar, fungerar det åtminstone som ett hinder mot att öka penningmängden alltför vidlyftigt. Dock är det ett hinder som helt saknas i vårt nuvarande system. Banker och staten kan idag producera obegränsade mängder av vår valuta helt utan kostnad.
Slutsats:
Det är ett grundläggande faktum att Fractional Reserve Banking skapar inflation. Det är helt inbyggt i systemet. Fractional Reserve Banking skapar pengar, men det skapar inte ökat välstånd.
Inflation är till sin natur omfördelande. Den tar från de som inte har, och ger till de som har. Fractional Reserve Banking bidrar därför också till ökade ekonomiska orättvisor i samhället.
Lämna ett svar