The Red Pill

Konsumentprisindex 2020–2023.

Den senaste månadens inflationssiffror har enligt media och diverse ekonomiska experter varit oerhört positiva. De har för all del rätt i så mått att ökningstakten sjunker. Men priserna stiger fortfarande. Sett tre år tillbaka är ökningstakten i snitt 6,47 % per år. Det kanske inte låter så mycket, men eftersom detta är en årlig inflation blir effekten ansenlig. Det betyder en förlorad köpkraft på knappt 20 % på tre år. Det är en minskning av köpkraften som du som medborgare aldrig får tillbaka. Detta beroende på att deflation (sjunkande priser) är extremt sällsynt i vårt monetära system. Konsumentprisindex visar heller inte hela sanningen. För många är inflationen högre än den som KPI visar.    

SEB:s senior ekonom Robert Bergqvist är, till skillnad från de som sedan flera år tillbaka genomlider konstant stigande priser, direkt euforisk över den ekonomiska utvecklingen. I en lång rad inlägg på Twitter jublar han över att priserna för närvarande inte stiger lika fort som de gjort de senaste tre åren. Liksom förra året, glädjer han sig över de julklappar han anser delas ut till medborgare och företag. Liksom 2022, är julklapparna i form av prognoser om sjunkande ränta.

Det är nog lättare att vara så där tokroligt positiv som Robert Bergqvist är om man har en mycket god ekonomi privat, samt jobbar inom ett företag (storbank) som tack vare ett riggat system är lönsamt oavsett hur räntan eller inflationen utvecklas.

Även gällande utvecklingen inom handeln var Bergqvist positiv: ”Kan berätta att julruschen i Sthlm kommit ovanligt tidigt i år. Proppfullt med folk överallt!” (Twitter 2023-12-03)

Affärer och butiker är dock allt annat än positiva. De har svåra problem med de höjda kostnader inflationen har fört med sig.

TT Nyheter verkar förvånade – ”Trots att inflationen sjunker…”. Detta visar tydligt det faktum som mainstream media blundar för, alternativt är oförmögna att se, dvs den skada som de senaste årens inflation har medfört. Detta trots att TT i samma notis längre ned konstaterar att: ”För vissa har hyrorna ökat med över 18 % på två år”. Sanningen är att affärer och butiker lever med de effekter som inflationen har skapat under de senaste 3 åren. Den försämring av valutan som har inträffat finns kvar. Liksom för konsumenterna åsamkar inflationen förluster man aldrig får tillbaka. I vår inflationsekonomi tillåts inte fallande priser, alltså är det inte sannolikt att hyrorna sjunker. Man konstaterar också att försäljningen har gått/går sämre än väntat. En vild gissning är att det beror på generellt stigande prisnivåer.

Den amerikanska dollarns utveckling i köpkraft sedan 1913

Ovanstående bild beskriver utvecklingen av köpkraften hos den amerikanska dollarn. Utgångspunkten är 1913 då index var 100. År 2022 var samma värde cirka 3. Dollarn har alltså tappat ca 97 % av sin köpkraft sedan 1913. Om man i stället utgår från 1975 var index då 20. Att jämföra med 3 år 2022.  Det innebär att dollarn har 15 % av köpkraften kvar sedan 1975.

Det kan också noteras att årtalet 1913 är då den amerikanska Riksbanken FED startade. Det är alltså den institution som har som sitt huvudsakliga mål att hålla den allmänna prisnivån ”stabil”. Det är svårt att använda ordet stabil när man skall beskriva utvecklingen för den valutan som Fed är ansvarig för. Utvecklingen för den svenska kronan uppvisar samma mönster. Riksbanken ligger alltså på samma kompetensnivå som Fed vad gäller förmågan att hålla valutan stabil.

Om du som läsare inte har varit medveten om försämringen av valutan, så lägg det på minnet nu. Utvecklingen kommer att fortsätta. Det ligger i Fiat-valutans natur. Staten trycker pengar, detta devalverar valutan. I den mån du inte blir kompenserad med löneökningar, måste du jobba mer för att behålla din köpkraft. Denna konstanta förmögenhetsöverföring från dig till staten, bankerna och alla andra som är närmast penningpressen, pågår dygnet runt hela ditt liv.

Avslutningsvis, alla dessa prognosinstitut, spar ekonomer, banker, Riksbanken med flera, skall ses som opinionsbildare. Deras uppgift är att aldrig uttrycka någon åsikt, alternativt något som ifrågasätter det nuvarande systemet. De tonar ned de permanent skadliga effekter inflationen har, nämner inte att det är ett inbyggt system med den nuvarande Fiatvaluta vi har. I stället skapar man en bild av att staten och Riksbanken med gemensamma åtgärder kommer att lösa de problem som har uppstått till allas bästa. Hur sannolikt det är att samma stat och riksbank som konstant skapar/har skapat problem nu kommer att lösa dem, lämnar jag till var och en att bedöma.

Inte heller såg alla dessa så kallade experter inflationen komma. När den till slut inte gick att förneka längre, sades den vara temporär. När ordet temporär helt enkelt inte beskrev verkligheten längre, var man tvungen att erkänna att det faktiskt var en beständig inflation. Nu är de lika säkra på att den inflation de aldrig såg komma är på väg att försvinna. Det råder en bedövande tystnad gällande den högst reella risken att inflationen kommer tillbaka, med än större kraft, när tryckandet av pengar kommer i gång igen. Vi har ett ekonomiskt system där de människor som förmedlar den gällande bilden av ekonomin, verkar inom de företag och institutioner som är vinnarna på bekostnad av det stora flertalet. De prognoser som ges av de här aktörerna är av noll och intet värde.    

Hur kommer det då sig att vi människor så lättvindigt accepterar Cantillon-effekten?

Det faktum att orsakerna till inflation är dolda, är enligt min mening anledningen till att en överväldigande majoritet av befolkningen tolererar vårt mycket orättvisa monetära system. Medborgarna reagerar visserligen på stigande levnadsomkostnader. Men inte på det som är upphovet till dem.

Förståelsen för det som sker blir inte större av att politiker och media i allmänhet, och public service i synnerhet, oavbrutet matar oss med exempel på att inflationens fel är andra än statens penning tryckande. Bland otaliga exempel kan nämnas ICA-handlarna, Putin, Covid, och faktiskt också Taylor Swift!  Slutligen finns det, särskilt bland svenskar, en uppfattning om att staten är extremt rättvis och välmenande: ”Skulle staten göra något som berikar den själv på medborgarnas bekostnad, och dessutom dölja det? Det är ju orimligt!”

De omedvetna förlorarna

Husspekulanten som blev förlorade budgivningen konstaterar att han helt enkelt blev överbjuden. ”Det finns alltid någon som har mer pengar.”

De sena mottagare av nya pengar märker att de (eventuella) löneökningar de får inte följer kostnaderna för energi, mat och räntor. ”Det är tuffare tider”.  

Den som till och från använder sina besparingar, kan inte undgå att notera att besparingarna gradvis inte räcker till de saker de en gång gjorde. Men det är tingens ordning, något oundvikligt. ”Alla vet att pengarna räckte till mer förr i tiden”.

Inflation är en skatt

Genom att öka penningmängden skapar staten prisinflation. Detta får två viktiga effekter:

1 Eftersom valutan försämras i köpkraft sker det en förmögenhetsöverföring från medborgarna till staten.

2 Cantillon-effekten visar att när de nytryckta pengarna sprids i samhället sker en omfördelning mellan medborgarna.

De två punkterna uppfyller kriterierna för en skatt. Staten tvingar medborgarna att betala in pengar, för att sedan fördela ut samma pengar på det den finner lämpligt. Således är inflation också en form av skatt.

Skillnaden är att en ”vanlig” skatt är tydlig. Den är baserad på formellt fattade beslut, och den debiteras på ett tydligt sätt. Inflationens effekt som skatt sker däremot i det dolda.

Många medborgare inser inte detta. De vet bara att de har blivit fattigare, men utan att förstå varför. De har aldrig sett ett formellt beslut om att en skatt skall införas. De har heller aldrig faktiskt betalat den. De ser bara att deras lön inte håller jämna steg med deras stigande levnadsomkostnader. Men de förstår inte att staten är helt ansvarig för deras försämrade levnadsstandard.

Vad som är ytterligare försvårande omständigheter är att de grupper i samhället som är vinnare på Cantillon-effekten är väl medvetna om detta och gärna behåller Status quo. De som är förlorare är det oftast inte, och har därför betydligt svårare att göra motstånd.

Bitcoin löser detta

Statens möjlighet att trycka obegränsade mängder pengar, som sedan fördelas om på ett orättvist sätt enligt Cantillon-effekten, saknas helt i Bitcoins fall.

Nyproduktionen av Bitcoin sker enligt en fastställd plan. Takten av produktionen och den slutliga mängden är fastställda enligt Bitcoins regelverk (protokollet). Till skillnad från nyproduktion av Fiatvaluta kan detta inte missbrukas av en enskild aktör. Tillverkningen av nya bitcoin är helt förutsägbar och transparant.

Miners som erhåller nytillverkade Bitcoin först, har gjort sig förtjänta av dem. Inte för att de har tagit sig rätten genom ett politiskt beslut, utan för att de har skapat bitcoin genom att ha tagit kostnaden för den datakraft som har behövts. I och med att de har tillfört verkliga resurser i processen, bidrar de också till att säkerställa Bitcoin-nätverkets stabilitet. Bitcoin är ett demokratiskt system, i det avseende att vem som helst kan med en dator, koppla upp sig på Bitcoin-nätverket för att försöka tillverka bitcoin.

Alla de faktorer som skapar orättvisorna i det nuvarande systemet försvinner med Bitcoin. Det kommer inte att, som nu, gå att agera som lobbyist mot staten för att först få del av nytryckta pengar. Eller att som finanseliten via lån och låga räntor mer eller mindre med automatik ta del av flödet av nya pengar.

Eftersom staten i Bitcoins fall inte kontrollerar skapandet av nya bitcoin, kan den heller inte godtyckligt använda inflation som ett medel att införa dolda skatter.

Bitcoin-nätverket förvandlar Cantillon-effekten (de som får nya bitcoin först) till något positivt. Det belönar de Miners som skapar nytta för alla andra, genom att säkra upp Bitcoin-nätverket. Bitcoin är decentraliserat och fördelar nya bitcoin på ett avsevärt mer rättvist sätt, jämfört med det nuvarande systemet.

Den österrikiska ekonomen Ludwig von Mises skrev: ”En ekonomisk politik som är baserad på inflation, är den mest revolutionära politiken som existerar. Varje dag genereras det nya pengar. Staten och Riksbanken genomför en ”omvänd” revolution, där man tyst suger välstånd från folket, för att därefter pumpa in det till samhällets priviligierade elit”.

Med Bitcoin finns det hopp för att detta tillstånd kan förändras

Cantillon-effekten är ett av de absolut viktigaste ekonomiska begreppen (kanske det allra viktigaste) som existerar. 

Richard Cantillon (1680–1735) var en fransk ekonom. Han konstaterade att när nya pengar skapas i en ekonomi, har det en stor betydelse vem som kontrollerar de nya pengarna, och vem som först får tillgång till dem.

Inflation är när nya pengar skapas. Tillförsel av nya pengar ger högre priser i hela ekonomin. Större mängd pengar jagar oförändrad mängd varor. Det faktum att priserna stiger är uppenbart negativt för konsumenten, men ökningen av mängden pengar i sig har också andra betydligt värre konsekvenser.

Låt oss göra följande helt orealistiska antagande: Antag att alla de nya pengar som skapas av staten och bankerna, vid ett givet tillfälle, skulle fördelas exakt jämnt mellan samtliga aktörer i samhället. Antag vidare att mängden pengar dubblades. Då skulle varje person, från den ena dagen till den andra, ha den dubbla mängden pengar. Skulle vi alla ha blivit dubbelt så rika?  

Svaret är nej. Vad som händer är att när dessa pengar spenderas, blir följden att priserna grovt räknat dubblas. Det är inte priserna på varor som har stigit, det är priset på pengar som har sjunkit. Pengarnas köpkraft har halverats. Vad som gör oss rikare som samhälle, är ett överflöd av varor och tjänster. Inte ett överflöd av bytesmedlet pengar. Att öka mängden pengar trollar inte fram nya resurser. Ingen har blivit rikare.

Det konstgjorda exemplet ovan visar att om de nya pengarna fördelas helt jämnt blir effekten ingen alls. I realiteten fördelas nyproducerade pengar dock mycket ojämnt bland samhällets aktörer.

När nya pengar, helt lagligt, produceras händer samma sak som när en falskmyntare trycker pengar. Falskmyntaren som först har de nya pengarna i sin hand köper varor. Dessa varor stiger i pris. Den som säljer varorna till falskmyntaren är också vinnare i sammanhanget. Efter hand som pengarna sprider sig ut i ekonomin fortplantar sig prisökningarna vidare. Problemet är att de som befinner sig senare i kedjan är förlorarna. De har själva inte sett till några nya pengar, den enda effekten för dem är att priserna har stigit. Det vill säga: Deras befintliga pengars köpkraft har sjunkit.

Falskmyntarna är uppenbarligen vinnarna, men vad som är helt centralt är att den vinst de gör, sker på bekostnad av alla dem som får pengarna senare. I princip sker det en stöld från den som tar del av de nya pengarna senare.

Staten: Vår egen falskmyntare

Jag vet, staten är formellt sett inte en falskmyntare. Staten beter sig visserligen precis som en sådan, men eftersom den själv har bestämt att det är lagligt när just staten trycker obegränsade mängder pengar efter behag, så är staten tekniskt sett inte en falskmyntare.

Staten, som har monopol på att öka penningmängden, befinner sig i exakt samma situation som falskmyntaren. När staten via Riksbanken och banksystemet skapar mer pengar, stiger alltså inte bara den allmänna prisnivån, det sker också en omfördelande effekt. Här liksom vid andra omfördelningar uppstår vinnare och förlorare på omfördelningen. Vinnarna är i detta fall de som har mest, och förlorarna är de som har minst.

Den största vinnaren är staten själv som får de nyproducerade pengarna först av alla. Övriga vinnare är välbärgade personer, storföretag. De som har möjlighet att få nya pengar via billiga lån. En möjlighet som de flesta personer i samhället inte har. Finanssektorn som helhet är kanske den största vinnaren av alla. Sektorns läge är till och med bättre än om den bara vore nära penningproduktionen. Finanssektorn är till viss del penningproduktionen.

Vinnare är också privatpersoner och företag som har tillgångar i form av aktier och/eller fastigheter. Sedan en lång tid tillbaka har nytryckta pengar funnit sin väg in i dessa två tillgångsslag. De som innehar dessa tillgångar ökar sitt välstånd medan de som inte har dem inte har samma fördel. 

Cantillion effekten, ett praktiskt exempel

Antag att en person från den priviligierade eliten har tillförts nytryckta pengar. Vi kan ge honom den fingerade yrkestiteln Bonker. Har Bonkern blivit mer förmögen? Tveklöst. Har det skapats mer varor i samhället? Nej. Men vår Bonker har tillförts pengar som andra inte har fått, och därför har han nu möjlighet att köpa varor han annars inte hade kunnat införskaffa. Eftersom det inte har skapats mer varor, måste Bonkerns köp av varor ske till priset av att någon annan inte kan det. Det är ett nollsummespel.

Antag nu att en person som inte har fått tillgång till nya pengar skall köpa ett hus. Han är förtjust i huset men kan betala högst 1 000 000. Nu dyker Bonkern upp i budgivningen. Han har egentligen inget större behov av ett hus utöver det/de han redan har, men han har nu fått extra pengar att spendera. Han bjuder 2 000 000 och får köpa huset. Det är ett pris han inte hade kunnat betala om han inte, via penningkranen, fått tillskott av pengar.

Vinnare och förlorare

Vem är förloraren? Den vanlige medborgaren som inte kunde köpa huset.

Vinnaren är den köpande Bonkern. Effekten är densamma som om staten avsiktligt hade gripit in och dirigerat om huset från den vanliga medborgaren till den välbärgade Bonkern.

En annan vinnare är den person som sålde huset. Hon fick bättre betalt än hon skulle ha haft. Hon är en tidig mottagare av de nytryckta pengarna. Hon har nu möjlighet att själv köpa varor innan prisökningarna slår igenom i resten av ekonomin.

Förlorare är exempelvis även de som får lön (säljer sin arbetskraft). Lönen stiger (i viss mån), men bara efter det att exempelvis matvaror har stigit än mer i pris.
Sparare tillhör också förlorarna. Den som hade 100 kronor sparat, har fortfarande 100 kronor sparat, men ökningen av penningmängden har gjort att de 100 kronor nu räcker till mindre.

Eftersom penningmängden de sista 50 åren konstant har ökat, har en överföring av välstånd, kontinuerligt skett från de som har mindre till de som har mer. Denna process i detta djupt orättfärdiga system, pågår oavbrutet. Dygnet runt, året runt.

Fortsätter i Cantillon-effekten del 2

SVT-nyheter 2023-07-14

Ovanstående rubrik har varit mycket vanlig under 2023. Eftersom rubriken har upprepats i stort sett varje månad under året, kan den oinvigde lätt få intrycket av att prisnivån sjunker. Så är inte fallet. Det som händer är att ökningstakten sjunker.

Exempelvis uppgavs KPI (Konsumentprisindex) i augusti 2023, vara + 7,5%. I september 2023 var samma siffra +6,5 %. Det innebär att priserna i augusti 2023 var 7,5 % högre jämfört med augusti 2022, och att priserna i september 2023 var 6,5 % högre jämfört med september 2022.

För att priserna skall ha sjunkit krävs det att inflationen på årsbasis är negativ. Att det skulle hända känns dock, minst sagt, osannolikt

Källa SCB

Om man tittar på hur den genomsnittliga inflationen utvecklats de senaste tre åren, får man också en helt annan bild än att inflationen är ”sjunkande”.

Tabellen ovan visar inflationen på årsbasis för åren 2020–2023 (Rad 1–3)
Rad 4 visar den genomsnittliga inflationen år 2021–2023, och rad 5
visar den genomsnittliga inflationen år 2020–2023. Här framgår att den genomsnittliga inflationen i september, sedan 3 år tillbaka, varit 6,21 %.
Det betyder att inflationen har varit 6,21 % per år, de senaste 3 åren.

Notera också att konsumentprisindex som mått på inflationen är högst tveksamt. Det finns visserligen problem med hur inflation skall mätas, och alla människors inflationskorg ser olika ut, men högst sannolikt har prisinflationen varit högre än 6,21 % per år.

Det kanske inte låter så mycket, men med en snittinflation på 6,21 % per år tappar 100 kronor i köpkraft till 60 kronor år 6. Detta drabbar som vanligt de som alltid är förlorare på inflation. De som inte har tillgångar i form av aktier och fastigheter. Siffrorna visar att prisinflationen fortfarande lever i högsta grad.

Riksbanken har som mål att inflationen på årsbasis inte skall överstiga 2 %. Att vi har haft en inflation på i snitt 6,21 %/år, visar att Riksbanken är oförmögna att upprätthålla ett inflationsmål. Enligt min mening ska de heller inte ha ett inflationsmål. Något jag får anledning att återkomma till.