-
Bitcoin och den magiska halvingen
Skapandet av bitcoin – miningprocessen
Bitcoin skapas genom en process som kallas mining. Uttrycket har valts därför att, i likhet med utvinning av exempelvis guld, krävs det tillskott av energi för skapandet av bitcoin. De datorer som producerar bitcoin kallas för miners.
För att få möjlighet att producera bitcoin ställs miners inför ett matematiskt problem, den miner som löser problemet snabbast får en belöning i from av ett antal bitcoin. Detta sker cirka var 10:e minut. Antalet bitcoin som minern (det verkar lite fånigt att skriva ”gruvarbetaren” i brist på bättre får det bli ”minern”) får i belöning är bestämt och kan inte ändras.
Bitcoin helt unikt vad gäller utbudet
Produktionen av Bitcoin påverkas inte även om efterfrågan ökar. Detta eftersom utbudet enligt Bitcoins protokoll är bestämt. Det kommer aldrig att finnas mer än 21 000 000 bitcoin. Därför kan inte producenterna reagera på ökad efterfrågan med ökad produktion. Skillnaden mot hur världens världens centralbanker agerar är väsensskild. De ökar som bekant utbudet av den valuta de kontrollerar i enorma mängder, med ett ständigt devalverande värde som följd. Bitcoin är i det sammanhanget världens mest disciplinerade centralbank för den ökar aldrig utbudet. Utspädningen av Bitcoins antal blir aldrig större än det som är bestämt i protokollet.
Utbud och efterfrågan av Bitcoin
Största delen av utbudet är de bitcoin miners själva säljer. Miners säljer de bitcoin de har fått i belöning. De måste naturligtvis inte göra det, men för att kunna lösa det matematiska problemet har de förbrukat mycket datakraft. Kostnaden för elektriciteten den kraften har krävt, måste täckas av en intäkt. Till detta kommer försäljningar från övriga aktörer på marknaden.
Det produceras ungefär 900 bitcoin per dag. Med en kurs på 34 000 USD, betyder det att miners säljer bitcoin för cirka 30,6 miljoner USD varje dag.
Det som är så annorlunda med Bitcoin är att det har byggts underifrån. Det är inte ett projekt som eliter eller Wall Street har initierat. Ett projekt där de själva har de stora innehaven, och kontrollerar marknaden. I stället är det till mycket stor del småsparare som världen över har varit/är de stora köparna av Bitcoin. I princip har det varit så att dessa köpare av små volymer kontinuerligt förvärvar den dagliga nyproduktionen av Bitcoin.
Än mer noterbart är fenomenet att i stort sett alla av dessa småsparare aldrig säljer. Nästan 70 % av den totala mängden Bitcoin har inte rört sig på över ett år. Även i de mycket kraftiga nedgångar som till och från förekommer/har förekommit, så har det funnits en kompakt övertygelse att inte sälja.
Halvingen
Nu när vi har fått en förståelse för det mönster som finns vad gäller efterfrågan och utbud av bitcoin är det dags att redogöra för halvingen. Innebörden av halvingen är att den belöning som miners får med regelbundna mellanrum halveras. Utbudet av nyproducerade bitcoin minskas således med hälften.
Nedanstående graf visar utbudet över tid.
Källa: Croesus alias Jesse Meyers
Grafen nedan visar kursutveckling för Bitcoin/USD 2009–2023. Respektive halvingstillfälle och perioden närmast efter, markeras av pilarna.
Bitcoins kursutveckling är som framgår av diagrammet cyklisk. Lite förenklat uttryckt är mönstret att kursrörelsen varit kraftigt uppåt efter den första tredjedelen av halvingen, nedåt efter den andra, och därefter tillbaka uppåt igen den sista tredjedelen.
Att kursutvecklingen är cyklisk beror på många saker. Bland annat hur många nya användare som tillkommer , andra makroekonomiska faktorer som till exempel ränteutveckling och penningmängd. Men halveringen av
belöningen till miners är den absolut största anledningen.Detta därför att resultatet av en halving blir att intäkten totalt sett för samtliga miners halveras. Det betyder att ekonomiskt svaga miners försvinner och att säljtrycket därför minskar. Om säljtrycket minskar stiger kursen, detta genererar en positiv feedback loop: Säljtrycket minskar = Kursen stiger = Intresset ökar = Efterfrågan ökar = Priset stiger ytterligare = Intresset ökar. Detta mönster har upprepats vid varje halving hittills,
Halvingarna gör att tillgången på nya Bitcoin kontinuerligt minskar. Denna ”ökande sällsynthet” gör Bitcoin helt unikt.
Vad är en tänkbar kursutveckling efter nästa halving?
I skrivandes stund är kursen på Bitcoin 34 000 USD (+ 100 % under 2023)Antag att kursen står still vid denna nivå fram till halvingen i april 2024. Om vi utgår från utvecklingen vid tidigare cykler, skulle kursen den nuvarande cykeln kunna utvecklas (4x -8x). Det skulle innebära ett kursintervall mellan 136 000 – 272 000 USD. Tidsperioden är inom ett år efter halvingen.
Jag menar dessutom att detta kan vara i underkant. Halvingen är inte den enda faktorn som kan vara positiv för kursutvecklingen i Bitcoin det närmaste året.Detta är givetvis enbart spekulationer och allt kan hända. Mönster kan brytas. Dock är det rimligt att anta att halvingen även denna gång kommer att ha en positiv effekt för Bitcoin. Jag tror att de närmaste sex månaderna fram till halvingen, och det närmaste året därefter, kommer att bli en mycket, mycket spännande period för innehavare av Bitcoin.
-
Sjunker inflationen?
SVT-nyheter 2023-07-14
Ovanstående rubrik har varit mycket vanlig under 2023. Eftersom rubriken har upprepats i stort sett varje månad under året, kan den oinvigde lätt få intrycket av att prisnivån sjunker. Så är inte fallet. Det som händer är att ökningstakten sjunker.
Exempelvis uppgavs KPI (Konsumentprisindex) i augusti 2023, vara + 7,5%. I september 2023 var samma siffra +6,5 %. Det innebär att priserna i augusti 2023 var 7,5 % högre jämfört med augusti 2022, och att priserna i september 2023 var 6,5 % högre jämfört med september 2022.
För att priserna skall ha sjunkit krävs det att inflationen på årsbasis är negativ. Att det skulle hända känns dock, minst sagt, osannolikt
Om man tittar på hur den genomsnittliga inflationen utvecklats de senaste tre åren, får man också en helt annan bild än att inflationen är ”sjunkande”.
Tabellen ovan visar inflationen på årsbasis för åren 2020–2023 (Rad 1–3)
Rad 4 visar den genomsnittliga inflationen år 2021–2023, och rad 5
visar den genomsnittliga inflationen år 2020–2023. Här framgår att den genomsnittliga inflationen i september, sedan 3 år tillbaka, varit 6,21 %.
Det betyder att inflationen har varit 6,21 % per år, de senaste 3 åren.Notera också att konsumentprisindex som mått på inflationen är högst tveksamt. Det finns visserligen problem med hur inflation skall mätas, och alla människors inflationskorg ser olika ut, men högst sannolikt har prisinflationen varit högre än 6,21 % per år.
Det kanske inte låter så mycket, men med en snittinflation på 6,21 % per år tappar 100 kronor i köpkraft till 60 kronor år 6. Detta drabbar som vanligt de som alltid är förlorare på inflation. De som inte har tillgångar i form av aktier och fastigheter. Siffrorna visar att prisinflationen fortfarande lever i högsta grad.
Riksbanken har som mål att inflationen på årsbasis inte skall överstiga 2 %. Att vi har haft en inflation på i snitt 6,21 %/år, visar att Riksbanken är oförmögna att upprätthålla ett inflationsmål. Enligt min mening ska de heller inte ha ett inflationsmål. Något jag får anledning att återkomma till.
-
Tidspreferens del 3
Återkomst för låg tidspreferens
Mycket pekar på att samhället som helhet, och även dess medborgare går mot att ha en allt högre tidspreferens. Trenden är tydlig. Det går från illa till värre. Detta menar jag beror på inflation. Den ständiga tillväxten i penningmängden vi ser, är möjlig därför att staten har total kontroll över valutan. Staten har inte bara möjligheten att öka penningmängden, den har också förmågan att öka den obegränsat.
Vi har alltså en centraliserad valuta. Detta är problemets kärna. Om en eller flera aktörer inte hade möjligheten att skapa pengar ur tomma intet, skulle det inte finnas någon inflation. (Naturligtvis kommer det alltid att ske naturliga prisförändringar utifrån utbud och efterfrågan). Även om staten givetvis inte måste försämra valutans värde, är det i stort sett alltid det som sker. Staten har mycket att vinna på att orsaka inflation. Och det har visat sig att den i stort sett aldrig kan motstå frestelsen.
Det penningsystem som kallas guldstandarden existerade i hela den industrialiserade världen cirka 1870–1914. Detta system begränsades staternas möjligheter kraftigt vad gäller att skapa inflation. Något som också visade sig i samhället, och i medborgarnas tidspreferens. Den var låg. Penningsystemet var baserat på guld. Guld var Hard money
Efter första världskriget, 1914–1918, påbörjades en väg bort från detta system. Efter att ha avvecklats i flera steg slutfördes processen 1971. Då deklarerade USA:s dåvarande president, Richard Nixon, att det inte längre gick att lösa in dollar mot guld.
Detta har lett till det läge vi befinner oss i idag. Staten har genom att trycka pengar, pressat ned räntor till konstgjorda nivåer. När nu inflationen, som staten själv har skapat, tvingar fram höjda räntor blir kostnaden för ett extremt skuldtyngt samhälle förödande. För de som inte är vinnare i detta system (och det är en överväldigande majoritet) sjunker levnadsstandarden
Det är svårt att se någon annan lösning än att världen måste sträva efter att återgå till ett system med någon form av Hard money. Guld, som visserligen är Hard money, har flera brister som gör att det är min sannolikt att det är ett alternativ. Hoppet står till Bitcoin, som är överlägset guld i nästan alla aspekter.
För första gången i historien har vi, i form av Bitcoin, en valuta som inte lyder under en central kontroll. Bitcoin styrs av ett protokoll, dvs ett sorts regelverk, som upprätthålls av ett nätverk bestående av tusentals datorer som kallas noder. Varje enskild nod kan verifiera alla transaktioner som har skett i Bitcoin sedan starten. Varje nod kan också verifiera innehavet på samtliga adresser. Adressen är den plats i nätverket där bitcoin förvaras.
Alla noder i nätverket har samma befogenheter. Det finns ingen central enhet i nätverket. Bitcoin har ingen mellanhand. Bitcoin är decentraliserat. I protokollet är också fastställt att det slutligen bara kommer att existera 21 000 000 bitcoin. Ingen, varken en stat eller någon annan, kommer att kunna påverka dessa två faktum.
Fiat-valutans huvudsakliga förbannelse – att någon fullständigt godtyckligt kan öka dess antal – existerar inte i Bitcoins fall. Vidare, eftersom mängden pengar i samhället inte behöver växa, och Bitcoin delas upp i mindre enheter, är Bitcoins begränsade antal inte något problem. En Bitcoin kan delas upp i 100 000 000 mindre enheter som kalla Satoshis. Namnet kommer efter Bitcoins skapare.
Bitcoin som har köpts förvaras på en adress i nätverket. Åtkomst till denna adress går enbart via en krypterad nyckel. Endast innehavaren till den krypterade nyckeln kan sälja, alternativt flytta de bitcoin som ligger på adressen.
Bortsett från decentralisering och omöjligheten att inflatera valutan, uppfyller Bitcoin många andra kriterier för Hard money. Bitcoin är (mycket) svårt att manipulera, och den exakta utgivningstakten av bitcoin är känd i förväg.
Bitcoin är till sin natur deflationistisk, dvs den bidrar till sjunkande priser. Bitcoin fungerar således tvärtemot nuvarande valutor, den stiger i värde. De aktörer som kontrollerar vår valuta beskriver alltid deflation som något negativt. Som så mycket annat som kommer från de aktörerna är det inte sant. Tvärtom, den deflation som uppstår på grund av den tekniska utvecklingen och produktivitetsökningar, är en fördel för oss medborgare. Det faktum att vi kommer att få mer varor för mindre pengar, gör att det ändlösa slavandet i ekorrhjulet som vi tvingas till, för att ha råd med ständigt stigande priser, kommer att upphöra.
Hard money i form av Bitcoin kommer att ge människor en anledning att spara, i stället för att spendera. Låg tidspreferens, med alla de fördelar det medför, kan då återkomma till vårt samhälle.
Detta var det tredje blogginlägget om tidspreferens. I texten förekommer flera påståenden som troligen väcker än fler frågor hos den ambitiöse och kunskapstörstande läsaren. Förtvivla icke, svaren kommer!
Följ bloggen!
Take the Red Pill! -
Vad är den optimala mängden pengar?
Läsaren av den här bloggen är väl bekant med att tillväxt av penningmängden är negativt på grund av att det skapar inflation. Ändå är en etablerad ”sanning” att en viss tillväxt i penningmängden behövs. Dagens mainstream-ekonomer säger sådant som att ”pengar behövs som smörjmedel i ekonomin”, eller ”det behövs mer pengar därför att vi blir fler invånare”. Med dessa påståenden förmedlas en bild av att vi behöver en tillväxt i penningmängden. Om det skulle vara sant, blir vi i praktiken tvungna att leva med en viss inflation.
Ekonomer har länge försökt hitta svaret på följande frågor: Vad är den optimala kvantiteten av pengar? Vad borde den totala penningmängden vara just nu, och hur fort bör den växa fortsättningsvis? Det verkar som att en låg inflation (det allmänna påbudet är f n 2 %) anses som bra, medan hyperinflation (mycket hög inflation) är dålig.
Vad tycker då motståndare till den rådande ordningen, de som företräder den ekonomiska filosofi som den här bloggen förespråkar, de österrikiska ekonomerna? Att en ökad penningmängd är negativt är de tydliga med, men vad är då den optimala penningmängden? För att ta reda på svaret måste vi först förstå att pengar är en unik vara, och varför den skiljer sig från alla andra typer av varor.
Kvantitet av pengar jämfört med kvantitet av andra konsumtionsvaror.
Om vi som jämförelse överför frågeställningen om penningmängd till andra varor i samhället, så framstår den som väldigt konstig. Vi frågar oss aldrig vad den exakta kvantiteten mobiltelefoner borde vara just nu. Inte heller hur antalet mobiltelefoner borde växa framöver.
Kvantiteten av konsumtionsvaror styrs av en fri marknad. Om varor efterfrågas till ett pris som en producent vill sälja till, kommer varan att produceras. Det kommer inte att finnas kriterier för vad som är ett lämpligt antal.
Vi kan också konstatera att alla varor/resurser är knappa i relation till den efterfrågan/de behov, som människor har. En ökning av dem ökar nyttan för medborgarna och är därför positivt för samhället. Detta därför att produktion och levnadsstandard har ökat som svar på efterfrågan från konsumenterna. För att förtydliga: Om utbudet av stål, bröd eller hus har ökat, och därigenom blivit billigare än tidigare, höjs allas levnadsstandard. Därför gäller, allt annat lika, att ju fler varor som finns tillgängliga desto bättre.
Därför är pengar är en unik vara
Utifrån ovanstående, skulle man då inte kunna säga att det gäller pengar också? Dvs ju mer pengar som finns desto bättre för alla? Nej, så är inte fallet. Anledningen är att pengar skiljer sig åt från alla andra typer av varor. Varor avsedda för konsumtion förvärvas för att de skall tillfredsställa mänskliga behov. Insatsvaror tillfredsställer inte mänskliga behov, men de förvärvas för att de kan användas att producera varor som tillfredsställer mänskliga behov. Både konsumtionsvaror och insatsvaror förbrukas. Pengar däremot är varken en konsumtionsvara eller en insatsvara som används för produktion. Pengar förvärvas enbart för att de kan användas som bytesmedel för andra varor. Dessa andra varor är i sin tur konsumtionsvaror eller insatsvaror avsedda för produktion.
Ökad mängd pengar medför inte ökat välstånd
Till skillnad från övriga varor medför inte en ökning av mängden pengar att den allmänna nyttan ökar. Allmänheten blir inte rikare. Det spelar ingen roll om du har en miljon kronor. Det som har betydelse är vad den miljonen kan köpa åt dig. Om en större mängd pengar skulle lösa fattigdomen, skulle vi bara kunna öka penningmängden och därefter vore problemet löst.
En ökning av penningmängden medför inte någon som helst förbättring av pengars funktion. Det enda som händer är att pengarnas antal späds ut, köpkraften minskar, och vi får inflation.[3] Och dessutom fördelas de nytryckta pengarna ojämnt bland aktörerna i ekonomin.
Anledningen är att precis som för övriga varor sjunker pengars värde när utbudet ökar. Men hur mäter man pengars värde? Lösningen är att pengars värde mäts i det som pengar existerar för; sitt bytesvärde, eller sin köpkraft
Värdet av pengar utgår från de varor pengar kan bytas mot. Nästan alla vill ha mer pengar, men vi vill inte ha pengar för deras egen skull. Egentligen vill ingen av oss ha ett bestämt antal pengar. Vi vill ha en bestämd köpkraft för våra pengar.
Exempel: Antag att du har 100 kronor som går att byta (dvs du köper) mot de varor du behöver för din överlevnad. Antag nu att du i stället har 200 kronor. Är din situation bättre? Det beror på. Om din varukorg tidigare kostade 100 kronor, men nu kostar 300 kronor, har din situation inte förbättrats. Den har tvärtom försämrats. Det spelar alltså ingen roll att du nu har ett större antal pengar än tidigare, eftersom köpkraften för dina pengar har försämrats.
Värdet (dvs köpkraften) på pengar styrs, som alla andra varor, av efterfrågan och utbud. Efterfrågan på pengar är egentligen en efterfrågan, inte på pengar i sig, utan på pengars köpkraft.
Om utbudet av pengar ökar, minskar pengars köpkraft, om utbudet av pengar minskar ökar pengars köpkraft. I ett sunt samhälle bestäms pengars köpkraft av en fri marknad. Det behövs inte en stat som ökar utbudet av pengar. Det är både skadligt och meningslöst.
Den optimala mängden pengarVilken är då den optimala mängden pengar? Svaret är att det finns ingen sådan mängd! Det saknar betydelse vilken mängd pengar som existerar i en ekonomi. Vilken mängd som helst är tillräcklig. Huvudsaken är att den kan delas upp i mindre enheter.
På en fri marknad kan det inte finnas för lite eller för mycket pengar. Om marknaden tillåts fungera, kan varken brist eller överflöd av pengar uppstå. Den mängd pengar som existerar kommer alltid att vara tillräcklig för att säkra pengars funktion. Därför är hela idén om en optimal mängd pengar feltänkt.
Varför är synen på penningmängdens tillväxt så viktig?
Vad har det egentligen för betydelse då, hela det här resonemanget om en “optimal penningmängd”. Är det inte bara ännu en teoretisk diskussion som inte har någon betydelse? Verkligen inte!
Mainstreamekonomernas syn på att penningmängden behöver växa, skapar den inflation vi nu alla känner av, med alla dess negativa effekter. I motsats till detta är den österrikiska synen att en fast penningmängd är positivt. Detta därför att ekonomisk tillväxt skulle medföra att priserna på varor och tjänster sjunker, vilket gör att medborgarna kan köpa ökade mängder av varor och tjänster.
En sådan ekonomisk verklighet skulle visserligen hämma en omedelbar konsumtion, men det skulle få en betydligt viktigare, positiv, effekt: Det skulle uppmuntra sparande och investeringar, som i sin tur skulle leda till ökad konsumtion i framtiden. Ett allmänt beteende med hög tidspreferens byts mot ett med låg tidspreferens.
Eftersom ekonomer och politiker hävdar att ”en viss tillväxt av penningmängden är nödvändigt för att ekonomin skall fungera”, så är det viktigt att veta att detta resonemang inte har någon bäring i verkligheten. Det är bara ytterligare ett ohederligt argument för att rättfärdiga stölden av medborgarnas välfärd via inflation.
-
Tidspreferens del 2
Låg tidspreferens i ekonomiska frågor
Låg tidspreferens är rent allmänt positivt för människans välmående, och det är inget undantag när det gäller ekonomiska beslut. Nej, det är snarare ett område där låg tidspreferens är av största betydelse.
På en fri marknad, där människor är fria att välja sin valuta, kommer de att välja den valuta som mest sannolikt behåller sitt värde över tid. En fritt vald valuta främjar även en låg tidspreferens inom andra icke-ekonomiska aspekter av livet.
När ekonomiska beslut inriktas på framtiden, är det naturligt att andra typer av beslut också inriktas på framtiden. Människor samarbetar mer, eftersom låg tidspreferens skapar en förståelse för att samarbete är en mer givande långsiktig strategi än kortvariga vinster från konflikter. De utvecklar en starkare känsla av moral, och de prioriterar de moraliska val som kommer att ge de bästa långsiktiga resultaten för dem och deras barn. En person som tänker och agerar långsiktigt är mindre benägen att fuska, ljuga eller stjäla. Belöningen för ett icke-moraliskt agerande kan visserligen vara positivt på kort sikt, men på lång sikt är det mest sannolikt klart negativt.
Helt avgörande som incitamentet för låg tidspreferens är huruvida ett samhälle har Hard Money som valuta eller inte. Hard Money behåller sitt värde över tid. Ju bättre valutan är på att behålla sitt värde, desto mer stimulerar den människor att skjuta upp konsumtion och i stället använda resurser för produktion i framtiden. Detta leder till skapande av kapital och därför förbättring av levnadsstandarden.
Bara för att vara tydlig: Den svenska kronan är en Fiat-valuta. Den har inte valts av oss medborgare på en fri marknad. Den måste användas enligt påbud från den svenska staten. Eftersom staten, via Riksbanken och bankerna, kontinuerligt producerar mer pengar behåller den inte sitt värde över tiden.
Varför lever inte människor enbart i nuet?
Vi har tidigare konstaterat att människan i grunden föredrar konsumtion nu jämfört med i framtiden. Att vi hellre gör det är dock inte samma sak som att vi inte är medvetna om att konsumtion kommer att vara nödvändig även i framtiden. Vi människor har kapaciteten att förstå att om vi avstår en del av vår konsumtion nu, kan detta resultera i att vi får möjlighet till ökad/säkerställd konsumtion i framtiden. Vi kan välja att lägga tid på att producera en annan typ av varor, än sådana som är avsedda för omedelbar konsumtion. Att producera denna typ av varor gör att vi kan producera varor för framtida konsumtion. Det som händer då är att vi har skapat kapitalvaror. Vi har investerat, och vi har också sänkt vår tidspreferens.
Exempel:
Två hypotetiska individer, Per och Bodil, överlever genom att fiska. Båda använder enbart sina händer. För att få den fisk de behöver för att överleva en dag, spenderar de 8 timmar vardera. Dock finns det en viktig skillnad mellan de två. Bodil har låg tidspreferens och Per har hög.
Detta gör att, medan Per fortsätter att fiska för hand 8 timmar varje dag, ändrar Bodils sitt beteende. Hon fiskar 6 timmar varje dag (avstår således en del av sin dagliga konsumtion) och tillbringar i stället de andra 2 timmarna med att utveckla ett fiskespö.
Efter en vecka är Bodil klar med sitt fiskespö. Nu kan Bodil fånga samma mängd fisk som Per på 4 timmar. Hon behöver således enbart jobba halva tiden för att fylla sitt dagsbehov. Dock vilar inte Bodil på lagrarna. Hon fiskar med sitt spö fyra timmar och använder resterande 4 timmar till att bygga en fiskebåt. En månad senare är båten klar. Detta gör att Bodil nu kan ge sig ut från stranden på djupare vatten. Där fångar hon större, godare fiskar som Per inte ens visste existerade.Effekten av Bodils lägre tidspreferens är tydligt – Hon har inte enbart en högre produktivitet per timme, hon fångar dessutom andra fiskar som har högre kvalitet jämfört med de Per fångar. Bodil behöver nu enbart fiska 1 timme varje dag för att fylla sitt behov av mat. Känner vi Bodil rätt, kommer hon även i fortsättningen öka sin produktivitet för att därigenom förbättra sin livskvalitet. Notera också att eftersom Bodil har gjort investeringar har hon också tagit en risk.
Det kan inte nog betonas, att det faktum att en person med låg tidspreferens har större sannolikhet att få ett bra liv, inte betyder att detta skall vara ett krav från samhället. Givetvis skall inte någon tvingas till lägre tidspreferens. Vi människor är olika. Det kommer alltid att finnas personer med hög tidspreferens. Som spenderar pengar i stället för att spara, som systematiskt skjuter problem framåt, i stället för att lösa dem nu.
Dessutom är det ju så att en civilisation inte byggs av kapitalbyggande som sådant. Men när basbehoven är tillgodosedda, kan sparat kapital hjälpa den enskilda människan att utvecklas. Att blomstra och hitta den mening med livet som hon själv finner lämpligt.
Hög tidspreferens minskar inte bara sparandet. Ett kortsiktigt perspektiv sprider sig inom en rad områden i samhället.
Hur ser då livet ut i ett samhälle som har en hög inflation (dvs valuta som inte behåller sitt värde)? Poddaren Peter McCormack berättade i sin pod, What Bitcoin Did, om ett besök i Argentina (augusti 2023):
”Jag åkte till Buenos Aires. Gatorna och butikerna var fulla med folk. Vi gick ut och åt middag, och restaurangerna var fullsatta. Jag pratade med en av invånarna och sa att jag var förvånad över att det såg ut så här med tanke på att det är 10 % inflation per månad. Och han sa: ”Det finns ingen poäng med att spara. Allt vi gör är att spendera pengarna direkt. Vi går ut och äter middag. Vi njuter av våra liv från dag till dag.” De var helt resignerande. De förväntar sig 10 % inflation per månad. Deras pengar kommer att vara värdelösa i framtiden. De inser att det som pågår är en långsam, plågsam nedgång av levnadsstandarden. Men de säger att det inte är någon idé att spara sitt kapital, eftersom det smälter bort” [1]Det McCormack säger bekräftar tesen att en valuta som kraftigt förlorar sitt värde skapar hög tidspreferens. Det extremt låga sparandet som blir följden, minskar investeringarna, vilket sänker levnadsstandarden. Utvecklingen för både individ och samhälle avstannar. När denna negativa process uppstår/förstärks är det förödande för individen och samhället.
Det är exakt det som pågår på grund av egenskaperna hos de pengar som staten tvingar oss att använda.Christopher Lasch konstaterade 1979 i boken ”The Culture of Narcissism”:
”Inflation eroderar investeringar och besparingar. Reklam uppmanar konsumenten att köpa nu och betala senare. När framtiden blir hotfull och osäker skjuter bara dårar upp till imorgon den glädje de kan ha idag. En djup förskjutning i vår tidsuppfattning har förändrat arbetsvanor, värderingar och definitionen av framgång. Självbevarelsedrift har ersatt självförbättring som målet med vår tid på jorden.”
Hur kommer vi då ur denna onda cirkel?
Om vi byter till Hard Money, från de Fiat-valutor vi har i dag, kan vi återskapa ett samhälle där individer lämnar vidare större tillgångar än de själva fick från sina föräldrar. Ett samhälle där livet förbättras med varje ny generation. Där produktiviteten ökar, och med den livskvaliteten.
Är detta möjligt? Jag tror det, och i blogginlägg 3 om Tidspreferens visar jag hur Bitcoin kan bli en central del i förändringen.
[1] Podcast. ”What Bitcoin Did” med Peter McCormack 2023-09-01
-
Tidspreferens del 1
Vad är tidspreferens?
Tidspreferens är ett begrepp som beskriver hur mycket människor värderar nuet jämfört med framtiden. Vi lever som bekant inte för evigt. Framtiden är osäker och när det gäller konsumtion, som ju är nödvändig för vår överlevnad, prioriterar vi alltid (värderar högre) nuvarande konsumtion före konsumtion i framtiden. Detta därför att om nuvarande konsumtion upphörde, skulle framtiden aldrig inträffa.
Varför har människor olika tidspreferens?
Även om tidspreferensen således i grunden alltid är hög, varierar den från person till person. Vi är olika som människor och vår tidspreferens är heller inte statisk, den varierar från en situation till en annan. Den varierar över tid, och vi har dessutom olika stor självkontroll.
Något som påverkar en individs tidspreferens är också under vilka omständigheter man lever, i vilken miljö. Människor som lever i områden med omfattande konflikter och hög brottslighet tenderar att ha en hög tidspreferens. Fokus ligger då på att överleva för dagen, planering för framtiden har lägre prioritet.
Ett annat exempel är ett samhälle där äganderätten är urholkad, antingen av staten eller kriminella. Incitamentet att investera i framtiden minskar om man när som helst kan bli av med sin egendom.
Vidare medför höga skatter ofta en högre tidspreferens. Ju mindre du får behålla av din inkomst, desto mindre sparar du för framtiden. Detta eftersom det är betydligt sannolikare att den extra del av din inkomst som går till höga skatter, tas från ditt sparande i stället för konsumtion.
Men även i beaktande av olika förutsättningar, både individuella och externa, verkar vi kunna konstatera att människor som generellt sett har en låg tidspreferens får i större utsträckning ett bättre liv, än de som inte har det. Faktum är att de beslut en människa fattar i sitt liv, till stor del styrs av hennes tidspreferens.
Ett utmärkt exempel på hög tidspreferens är Homer Simpson.
Överväldigad av problem i nuet, beslutar han sig för att dricka sig stupfull på vodka och majonnäs (!) Han gör det dock med en befriande klarsyn: ”This will be a problem for future Homer. Man, I don’t envy that guy!”.
Homers beteende är inte typiskt för oss alla, men märk väl, låg tidspreferens kräver en ansträngning. Man har den inte automatiskt.
Det handlar om att kunna köpslå med sig själv, dvs att förhandla med sitt framtida jag. Det sätt du agerar på, och de handlingar du utför, är allt som oftast en följd av de eftergifter du har gjort gentemot ditt framtida jag. Alla människor ställs hela tiden inför valet att agera på kort eller lång sikt. Att äta den där kakan nu, för omedelbar tillfredsställelse (på bekostnad av magrutorna). Att avstå en arbetsinkomst för att studera, och därigenom få ett bättre betalt jobb.
När det gäller ekonomiska beslut är låg tidspreferens av stor betydelse. De viktigaste ekonomiska besluten för en individs välbefinnande är de som genomförs i kompromisserna med ett framtida jag.
Helt avgörande för graden av tidspreferens i ekonomiska frågor, beror på om ett samhälle har Hard Money eller inte. Det spelar ingen roll hur låg tidspreferens du strävar efter som individ, om inte pengarna behåller sitt värde över tiden.
Fortsättning följer i tidspreferens del 2.
-
Grundläggande sanning om inflation
Det kan knappast ha undgått någon att den allmänna prisnivån har stigit de senaste 2 åren. Priserna har höjts för i stort sett alla varor, inte bara i enstaka fall. Denna allmänna prisuppgång kallas av i stort sett alla aktörer (Regeringen, Riksbanken, myndigheter, Mainstream-media) för inflation.
Skälen till denna plötsliga allmänna prisuppgång uppges vara flera: Störningar i leveranskedjor av varor, vilket minskar utbudet och därför höjer priserna. Vidare visar affärsinnehavare prov på en girighet som uppenbarligen inte funnits tidigare. Kriget Ryssland-Ukraina anges också som en anledning, trots att priserna började stiga redan före krigets utbrott.
Faktum är att inget av ovanstående är de verkliga orsakerna till den prisuppgång som har inträffat. Definitionen av inflation som ”stigande priser” är nämligen felaktig. Prisökningarna i sig är inte inflation. De är konsekvenserna av inflation.
Enligt den Österrikiska skolan är den korrekta definitionen av inflation att mängden pengar i cirkulation ökar.[1] En ökning av penningmängden är precis vad det låter som – Staten ökar, med hjälp av Riksbanken och de privata bankerna, den totala mängden pengar i samhället. Längre tillbaka i tiden ökades mängden sedlar i samhället, nu för tiden sker ökningen med knapptryckningar som registrerar nya pengar på bankkonton. Staten har monopol på tillverkningen av pengar, något som är nödvändigt för att den skall kunna styra ökningen av penningmängden.
Mottagarna av den nya mängden pengar kan nu öka sin efterfrågan på tillgängliga varor och tjänster. En större mängd pengar jagar samma mängd varor som före ökningen av penningmängden. Följden blir, allt annat lika, en ökad efterfrågan som höjer priserna. En penningmängdsökning innebär generellt sett att den allmänna prisnivån stiger. Därför är de prisökningar som uppstår en konsekvens av den ökade penningmängden. Prisökningarna är konsekvenserna av inflation, inte orsaken.
Märk väl att prisförändringar på enstaka varor alltid händer på en marknad. Dessa är baserade på normala marknadsförutsättningar för just den varan. Att exempelvis dåligt väder i Brasilien ger en sämre kaffeskörd, och därmed höjer priset på kaffe, har inget med inflation att göra. Inflationsdiskussionen gäller allmänna prishöjningar
Man kan ju fråga sig om det är viktigt att ha en korrekt benämning av inflation. Resultatet, stigande priser, inträffar ju ändå?
Svaret är att det är mycket viktigt därför att man skall förstå inflationens verkliga orsaker. I och med att prishöjning felaktigt anges orsaka inflation, döljs den verkliga orsaken. Det leder i sin tur till att fel åtgärder sätts in i försök att förbättra situationen.
Riksbanken som genom räntehöjningar bekämpar ”inflationen” ägnar sig åt att försöka påverka symptomen (prishöjningarna) i stället för orsakerna. Riksbankens räntehöjningar är inte effektiva, men drabbar ekonomin desto hårdare.
Politiska partier föreslår ett tak för höjda priser, dvs prisstopp, trots att det är något som i stort sett alltid får negativa effekter. Det som händer då är att det helt enkelt uppstår en brist på varor, därför att producenterna inte vill sälja med förlust, något som blir fallet när det sätts ett tak på det pris som får sättas.
Dessutom, med den korrekta benämningen av inflation, alltså ökad penningmängd, framgår det tydligt att det är staten som är ansvarig för höjda prisnivåer. Samma stat som, tillsammans med Riksbanken, är ”orolig” för inflationstrycket. Det är de själva som har skapat det! Staten kontrollerar ökningen (och i vissa fall minskningen) av penningmängden, det är inget som sker av en slump.
Genom att fokusera på prishöjningarna i sig, kan staten ägna sig åt att hitta syndabockar för de höga priserna. Putin, ICA-handlarna, stopp i leveranskedjor. Det förekommer till och med exempel, från vänsterhåll, att inflation är positivt för löntagarna. Det är också lättare för staten att frånsäga sig ansvaret: ”Hur kan det vara statens fel att priset på tomater stiger?”
Sammanfattningsvis: Inflation är när penningmängden i cirkulation ökar. Den enda aktören som kan skapa nya pengar = öka penningmängden, är staten (via Riksbanken och de privata bankerna). Det är således staten själv som är ansvarig för allmänna ökningar av prisnivån.
[1] Om man absolut vill använda ordet inflation, även för prisökningarna,
kan man prata om ”monetär inflation” och prisinflation. Monetär inflation innebär då en ökning av penningmängden och prisinflation är benämningen på prishöjningarna -
Fractional Reserve Banking 3
Fractional Reserve Banking 3
I ett Fractional Reserve Banking system, som är det vi har i Sverige och som gäller i stort sett hela världen, lånar banken ut pengar som kunderna har lämnat in för förvaring. Detta är att bryta mot ett ingånget avtal, eftersom insättarna lever i tron att de kan ta ut pengarna på begäran, och det med omedelbar verkan. Eftersom kundens insatta pengar i teorin skall finnas tillgängliga, måste banken nu producera nya pengar för utlåning. Detta sker genom en knapptryckning, pengarna till låntagaren skapas ur tomma intet. Kundens insatta pengar existerar nu på två ställen samtidigt. Detta gör att den totala mängden pengar i samhället ökar, vilket i sin tur medför prisinflation. Således är Fractional Reserve Banking som system helt inflationistiskt till sin natur.
Överenskommelsen att kunderna har tillgång till sina insatta pengar på begäran, fungerar bara så länge som inte alltför många vill ta ut sina pengar samtidigt. Detta eftersom banken bara har en liten del (en fraktion) av pengarna tillgängliga för uttag. När alltför många uttag sker samtidigt är en bank-run ett faktum, och banken blir i princip omgående insolvent, vilket leder till konkurs.
Trots att en verksamhet av den här typen betraktas som bedrägeri inom i stort sett alla andra affärsverksamheter, är det tillåtet just inom bankväsendet. Anledningen till att det betraktas som lagligt lämnar vi därhän nu, vi konstaterar helt enkelt bara att det är så.
Att bedriva en verksamhet baserad på utlåning har en naturlig begränsning. Det är en självklarhet att det inte går att låna ut mer än vad man har att låna ut. Dock inte vad gäller bankutlåning. Det faktum att banker kan producera pengar själva och låna ut dem, ökar lönsamheten mångdubbelt. Banker har således ett mycket starkt incitament att fortsätta med det beteendet. Men, trots att bankerna inte behöver riskera åtal för bedrägeri, finns ändå risken att banken kan råka ut för en bank-run. Detta har alltid hänt, och händer fortfarande med vissa mellanrum. Nu senast för ett par månader sedan i USA.
För att helt eliminera risken för en bank-run skulle det från bankernas sida, vara synnerligen lämpligt om ”någon annan” gick in och betalade när konkursrisken stod för dörren. En bank som går i konkurs är en olägenhet även sett från statens sida. Lösningen har därför blivit att staten (skattebetalarna) blir garant för att banker inte skall gå i konkurs, eller i alla fall att insättares pengar inte skall gå förlorade. Det har upprättats en central bank som är ägd eller kontrollerad av staten. I Sverige har Riksbanken denna roll. Enligt bankens officiella hemsida ”ansvarar Riksbanken för penningpolitiken med målet att hålla inflationen låg och stabil över tid. Vi ska också bidra till att det finansiella systemet är stabilt och effektivt och att allmänheten kan göra betalningar.” Huruvida Riksbanken lyckas med ”att hålla inflationen låg och stabil” ber jag att få återkomma till vid ett senare tillfälle.
Riksbanken har en viktig roll i att stärka förtroendet (hos en för all del redan godtrogen allmänhet) för banksystemets stabilitet. Riksbankens existens är i det närmaste helt nödvändig för dagens bankverksamhet. För att bank-systemet inte skall bryta samman, måste Riksbanken konstant tillföra pengar. Dessutom måste de, vid akuta kriser, bidra med ytterligare stora mängder pengar. Hur detta går till rent tekniskt, samt att detta skapar enorma fördelar för staten återkommer jag till i kommande blogginlägg.
Vidare finns det, för att bygga förtroende hos insättarna, i Sverige en bankgaranti. Det innebär att staten skyddar insättarnas pengar upp till ett visst belopp. De summor som behövs om en kris skulle inträffa, finns inte öronmärkta, men allmänheten kan alltid lita på att regeringen producerar mer pengar om det skulle behövas.
Vårt nuvarande banksystem existerar därför att staten har tillåtit banker att låna ut pengar de inte har täckning för. För att systemet inte skall kollapsa, har staten etablerat en centralbank som håller bankerna under armarna. Det betyder, att det är tack vare skattebetalarna, som banker kan bedriva verksamhet enligt Fractional Banking Reserve-modellen.
-
Fractional Reserve Banking 2
Vi konstaterade i det förra inlägget att bankerna bryter mot överenskommelsen som ingås när en insättare deponerar sina pengar hos banken. Insättarna skall under alla omständigheter när som helst kunna ta ut sina pengar, men det går inte eftersom banken i sin tur har lånat ut pengarna. Hur kan banken låna ut pengar den inte har? Insättarens pengar finns ju kvar som en skuld hos banken?
För att förstå hur det fungerar i praktiken återvänder vi till exemplet i Fractional Banking 1.
Efter det att en insättning är genomförd ser bankens balansräkning ut så här:
Treborgs Bank Tillgångar Skulder Reserver 100 Insatta Medel 100 Totalt 100 Totalt 100 Insatta Medel = 100 Banken behåller 100 i reserver.
Om banken vill låna ut pengar måste reserverna minska.
I exemplet antar vi att banken på grund av lagstiftning, eller
andra restriktioner, inte kan låna ut hela det insatta beloppet.De måste behålla en liten del i reserv. I exemplet är
reservkravet 10. Dvs banken kan låna ut 90.Efter att 90 har lånats ut ser balansräkningen ut så här
Treborgs Bank Tillgångar Skulder Reserver 10 Insatta Medel 100 Lån 90 Totalt 100 Totalt 100 Vi avvaktar något med svaret på frågan varifrån bankens pengar kommer, men ett viktigt konstaterande är att banken, i och med utlåningen, har ökat mängden pengar i samhället.
Ökningen har skett enligt följande:
Den ursprungliga insättningen på 100 finns kvar,
dessutom har det tillkommit 90.Penningmängden var före lånet = 100 (Insatta Medel)
Total penningmängd = 100Efter lånet är penningmängden = 190 (Insatta Medel 100) + (Lån 90)
Notera, den som har lånat 90 av banken har nu 90 att spendera, men den personen har också en skuld till banken på 90. Det har alltså inte skapats något nytt finansiellt välstånd.Vad händer då i nästa steg? Den person som har lånat 90 konsumerar hela eller delar av beloppet. Den del som inte konsumeras sätts in på en bank. De pengar som konsumeras hamnar i sin tur hos någon annan, som i sin tur konsumerar en del och sätter in kvarvarande belopp på banken. Slutsatsen är att förr eller senare har hela lånet på 90 satts in på ett bankkonto. Om vi för enkelhetens skull antar att hela lånet har satts in i en bank, ser den bankens balansräkning ut så här.
1:a Sverigebanken Tillgångar Skulder Reserver 90 Insatta Medel 90 Totalt 90 Totalt 90 1:a Sverigebanken gör nu samma sak som Treborgs Bank. Behåller 10 % i reserver och lånar ut resten. Reserver = 9 Lån = 81
Vad händer med penningmängden? Den ökar.
Total penningmängd efter lånet = 100 +90 +81 = 271
Det nya lånet på 81 förflyttar sig nu vidare ut i banksystemet.1:a Sverigebanken Tillgångar Skulder Reserver 9 Insatta Medel 90 Lån 81 Totalt 90 Totalt 90 De ursprungliga insatta 100 genererar i teorin slutligen 900 nya pengar.
Denna effekt kallas the Money multiplier effect. I praktiken är inte effekten så stor som i vårt exempel. Men det viktiga är att konstatera att det finns en multiplikatoreffekt. I större eller mindre utsträckning medför insättningar, i förlängningen via bankutlåning, ökningar av penningmängden.Men varifrån kommer då alla dessa nya pengar, som utlåningen har genererat?
Svaret är att de pengar som banken lånar ut, har banken skapat själv. Pengarna existerar inte innan lånet har genomförts. De kommer bokstavligt talat ur tomma intet. Banken har skapat dem med en knapptryckning.
Det kan onekligen framstå en smula egendomligt att banken för att låna ut pengar den inte har, får/kan själv skapa dessa. Banken behöver således inte, som all annan affärsverksamhet, förvärva pengar genom att skapa och sälja tjänster. De ”trycker” helt enkelt pengarna själv. Om du eller jag gör det kallas det falskmynteri, vilket är ett allvarligt brott och resulterar i fängelse. Men bortsett från den etiska aspekten i bankens agerande, är det en nackdel att det skapas mer pengar i samhället? Är det negativt att ett tillflöde av nya pengar skapas, utan att några som helst resurser tillförs?
För att svara på dessa två frågor, måste man förstå pengars speciella karaktär. Pengar är en vara som alla andra. Men en avgörande skillnad är att för andra varor gäller att ju större utbud desto bättre för konsumenterna. Ju större utbud av en vara, desto lägre pris. Detta gäller inte pengar. Pengar är en vara som används som bytesmedel. När en viss vara har etablerats som pengar, behöver inte mängden ökas. Det tillför ingenting. Tvärtom, gör ett ökat antal kronor att effektiviteten späs ut, att köpkraften sjunker för varje enskild krona.
Som exempel antar vi att penningmängden fördubblas. Vi antar också att denna ökning fördelas exakt jämnt över samtliga medborgare i samhället. Effekten blir då att när medborgarna efter hand konsumerar ökningen, fördubblas också prisnivån i samhället. Således ingen ökning av välståndet. Den enda effekten är att pengarnas köpkraft halveras, och priserna fördubblas.
Dock är antagandet att alla tar del exakt samtidigt av den ökade penningmängden helt orealistisk. I praktiken är en ökning av penningmängden (inflationen) mycket ojämnt fördelad. De aktörer i samhället som först får ta del av ökningen är de stora vinnarna. De som får de nya pengarna först konsumerar dessa, varpå priserna stiger.
När priserna stiger på grund av den ökade penningmängden, drabbar det dem som ännu inte fått ta del av de nya pengarna. Priserna på de varor som de köper har stigit, men de har fortfarande samma mängd pengar som innan ökningen. De tidiga mottagarna av de nya pengarna gynnas på bekostnad av de som befinner sig senare i kedjan. Den största orättvisan drabbar dem med fasta inkomster, exempelvis pensioner. De inkomsterna justeras i liten utsträckning för inflationen. De får således i princip aldrig ta del av de nya pengarna.
Att öka penningmängden skapar alltså inflation, vilket medför stora problem för samhället. Något som begränsar möjligheten för staten att öka penningmängden är kostnaden för att tillverka ytterligare kvantiteter av den befintliga valutan. Om det är svårt/dyrt/resurskrävande att producera mer pengar, fungerar det åtminstone som ett hinder mot att öka penningmängden alltför vidlyftigt. Dock är det ett hinder som helt saknas i vårt nuvarande system. Banker och staten kan idag producera obegränsade mängder av vår valuta helt utan kostnad.
Slutsats:
Det är ett grundläggande faktum att Fractional Reserve Banking skapar inflation. Det är helt inbyggt i systemet. Fractional Reserve Banking skapar pengar, men det skapar inte ökat välstånd.
Inflation är till sin natur omfördelande. Den tar från de som inte har, och ger till de som har. Fractional Reserve Banking bidrar därför också till ökade ekonomiska orättvisor i samhället.
-
E-kronan Början till slutet
E-kronan är den svenska versionen av det som internationellt kallas CBDC. CBDC står för Central Bank Digital Currency, eller digital central-banksvaluta. Det är inte bestämt ännu om Sverige kommer att införa en e-krona, men utifrån den information som kommit från Riksbanken framgår det hur den skulle kunna vara utformad. E-kronan skall vara en digital valuta (den kommer enbart att existera i digital form).
Riksbanken har flera motiv för ett införande av e-kronan. Bland annat skulle stabiliteten på betalningsmarknaden förbättras. Det är viktigt att allmänheten kan betala räkningar och annat, även vid kriser eller störningar. Den ständigt minskade användningen av kontanter gör att medborgare har svårt att få tillgång till pengar utgivna av Riksbanken. E-kronan löser detta problem. Överföringar utomlands skulle bli billigare och enklare, samt skulle även kunna genomföras dygnet runt.
Det låter onekligen som att skälen för införandet av en e-krona är oantastliga. Vem vill inte ha större inkludering, bättre stabilitet, och göra det allmänt lättare att föra över pengar?
Ändå finns det en viss oenighet kring e-kronan.
Den statliga utredning (presenterades 2023-03-31) som sedan 2020 har utrett frågan, har kommit fram till att det i nuläget inte behövs någon e-krona. Utredningen kommer fram till att Sverige redan har ett bra system för digitala betalningar. Förtroendet för den svenska kronan är stort, och även om privata banker i dag har kontrollen över digitala betalningar, så står de under finansiell tillsyn.
Lite överraskande slutsats, men de öppnar också upp för att läget kan förändras, och då får Riksbanken återkomma med en ny framställan. Jag bedömer sannolikheten som extremt stor att e-kronan ändå införs inom en nära framtid.
Mindre överraskande är SEB:s seniorekonom Robert Bergqvists synpunkt.
På Twitter 2023-04-01:
”Vi behöver INTE en e-krona! Ett tungt bakslag för Riksbanken. Ett skäl: Oro för finansiell instabilitet: Vill dock inte helt stänga dörren. Slutsats: vettigt besked. E-valutor är ”okända djur” & vi måste få mer kunskap”Helt begriplig synpunkt utifrån Robert Bergqvists perspektiv. Det finns en risk att det i en framtid enbart kommer att finnas en e-krona. I det läget har alla medborgare enbart ett konto på Riksbanken, och då är bankerna irrelevanta. Den extremt priviligierade roll de fyra storbankerna har idag, och som möjliggör deras höga lönsamhet, kommer att vara ett minne blott. Bankerna kommer att bli en skugga av sitt forna jag. Därför är det inte svårt att förstå Robert Bergqvists linje.
Dock, trots idogt forskande och utredande från Riksbanken själv, samt en statlig utredning på tusentals sidor angående e-kronan, talas det mycket tyst om de huvudsakliga riskerna som är förenat med ett införande av e-kronan.
Det handlar om makten och kontroll över medborgarna via den nationella
valutan och betalningssystemet. En statlig digital valuta är en av de mest genomgripande, långtgående, auktoritära kontrollmekanism som skapats.Efter hand som alltmer av den totala penningmängden övergår till e-kronan, så övergår kontrollen över dina pengar, från dig själv till staten. Du kommer fortfarande att ”äga” dina pengar, men någon annan kontrollerar dem.
Själva kontrollfunktionen är uppenbar, staten kommer att känna till samtliga dina monetära tillgångar. Den kommer att ha möjlighet att övervaka och kontrollera samtliga transaktioner du genomför. Inte bara de varor och tjänster du köper, utan också de transaktioner du gör med vänner och bekanta.
Om staten tycker att det är ett problem att kontantanvändningen minskar, och att e-kronan då ska förbättra situationen, glömmer man att tala om att man byter kontanter (ingen statlig insyn) mot en digital valuta (total statlig insyn)Än värre är att digital valuta är programmeringsbar. Det betyder att staten kan ge varje enskild e-krona olika typer av villkor och förutsättningar. Exempelvis vilka varor och tjänster som kan inhandlas. Vilken ränta som gäller för varje enskilt mynt. Varaktigheten för varje mynt. Geografiskt var myntet kan användas. Möjligheterna, sett från statens sida, är oändliga.
Politiker, har som bekant en stor tilltro till sin egen förmåga att bedöma vad som är bäst för samhället. Detta sker med olika typer av ”styrmedel”. Skatter, bidrag, regleringar. Ett bekymmer har varit att det inte går att detaljstyra medborgarna och ekonomin, i så stor utsträckning som man skulle kunna önska. En e-krona skulle från politikernas sida lösa detta problem. Om man kan kontrollera exakt vad varje individs pengar skall användas till är möjligheterna outtömliga.
Vad skulle då kunna hända om staten, via riksbanken, hade en e-krona till
sitt förfogande? Här följer några exempel:Ekonomin behöver stimuleras: ”Om du inte spenderar de medel du har på ditt konto, löper de ut efter tre månader. Efter denna tidsperiod kommer värdet på ditt konto att vara noll”.
Klimatmålen: ”Vi har noterat att du har tankat 2 gånger den senaste månaden.
Med tanke på ditt fossila klimatavtryck kommer dina pengar inte att fungera vid köp av bensin de närmaste 3 månaderna”.Riktat stöd mot vissa branscher: ”Under den närmaste månaden kommer de pengar som inte går till det absolut nödvändigaste, enbart att fungera vid köp av varorna X; Y och Z”.
Hälsovård: ”Vi bedömer att din konsumtion av snabbmat och alkohol har varit för stor för ditt eget bästa. Därför kommer det inte att medges vidare inköp av dessa varor under den närmaste 3-månaders perioden”.
På direkta frågor om en centralbanksvaluta inte riskerar att missbrukas
från statens sida, så blir svaret att alla kan vara lugna. Det går inte nog att betona hur noggranna politikerna kommer att vara i konstruktionen av en e-krona. Det skall ”skydda” användarna. Man försäkrar att det att en central valuta inte är något hot mot den privata integriteten.Vårt förtroende för politiker, stat och myndigheter bör i denna fråga vara helt obefintligt. När en stat har haft möjlighet att trycka pengar har den aldrig kunnat motstå detta. Samma sak gäller i detta fall, blotta existensen av en CBDC, kommer att vara alltför frestande att utnyttja för politiker. Argumenten för att utnyttja e-kronan till detaljstyrning av befolkningen, kommer alltid vara att det är ”för en god sak”. Införande av en e-krona riskerar att få katastrofala konsekvenser för den enskilda medborgaren.
Hem
Bitcoin är allting människor inte känner till om datorer, kombinerat med allting de inte begriper om pengar
FÖLJ THE RED PILL PÅ TWITTER
POPULÄRA INLÄGG:
Bitcoin korrelation Bitcoin Kursutveckling CBDC Felaktigt om Bitcoin Fiatskador Fractional Reserve Banking Inflation Basic Myter Nyckelbegrepp Pengar Grundläggande Penningmängd Samhällsförstörande